Jag är en person som måste skriva mina projekt i kronologisk ordning (eller linjärt så som de dyker upp i manuset). Det innebär inte att det inte dyker upp “briljanta” framtida scener i huvudet titt som tätt, ibland som en hel tydlig filmsekvens. Jag har försökt skriva dem där och då, men det brukar alltid ha dykt upp något i föregående scener som gör att jag måste tänka om detaljer. Kanske en person oväntat följt med ut på ett uppdrag, en bikaraktär som tagit betydligt större utrymme och som nu fattas i den briljanta scenen jag skrev i oordning. Eller så har det framkommit nya detaljer som gör hela scenen så som den är skriven motsägelsefull.

Jag brukar beskriva min process som att vara ute och resa. Ibland/oftast vet jag vart jag är på väg – jag ska ta mig från punkt A till punkt B. Däremellan vet jag att jag kommer att vara tvungen att mellanlanda på vissa platser (det vill säga mina vändpunkter), men ibland dyker det upp en vägskylt om en fantastisk sevärdhet jag bara måste ta en omväg kring. Och vet du vad? Där köpte jag på mig något som faktiskt gör vistelsen på plats K mycket bättre.

Att skriva helt utan plan eller riktning är inte min grej (då kör jag bara runt i omvägar och kommer aldrig fram) men en allt för detaljerad outline gör mig lätt uttråkad.

Men de där scenerna helt i oordning dyker ändå upp, och har också en tendens att inte vara lika glasklara i huvudet när jag väl kommit dit på min skrivresa.

Därför brukar mina manusdokument bestå av en samling skisser av scener, eller “sevärdheter” jag inte får glömma. Sedan är det upp till mig att väva ihop dem och få till en prydlig resväg.

Ibland består skissen av ett enda ord, ibland är det en känsla, eller så är det miljödetaljer.

Här är ett exempel från pågående manus: “Någon har vittnat om att Blodsten behandlade Sigrid orättvist i Eldkammaren, och att de såg henne hålla i tändaren. Vem? Någon jag litar på, som önskar förbli anonym. Rektorn kommer anse henne som godkänd på uppgiften, och kan gå vidare till jordkammaren. Sista hindret.“

Här är scenen i sitt råmausformat: “Rektorns klackar lät som pisksnärtar mot golvet när hon graciöst satte sig bakom det väl tilltagna skrivbordet i massivt trä. Kontoret var fyllt av allehanda magiska artefakter och böcker på hyllorna, allting gav intryck av att vara placerade där med omtanke och millimeterprecision. Jag svalde. Tro askan att hon skulle märka om någon varit inne på kontoret utan hennes godkännande, och flyttat på saker och ting.
”Det har kommit till min kännedom”, inledde hon långsamt och slätade ut kjoltyget. Jag säg ned mot mina händer i knät. Fingernaglarna bar fortfarande spår av sorgekanter även efter denna tid jag varit en del av Akademin. Skulle den komma till ända nu? ”Det var en … incident i eldkammaren häromdagen?”
”Åh. Den.” Jag försökte hålla rösten så neutral som möjligt, men min blick flackade mot den lilla boken. Var det Kugghjärtas dagbok? Visste rektorn något av vad jag endast anade? Jag höll andan och väntade på att hon skulle fortsätta.
”Prefekt Blodsten rapporterade om en, enligt herrn, oprovocerad attack mot honom.” Hon spände blicken hårdare i mig, sökande efter något. Jag nickade, knappt synbart, och hade ingen avsikt att utveckla. ”Jag har däremot … personer på plats som vittnat om att prefekten bedömt fröken Stålhammar osedvanligt hårt. Hårdare än de andra eleverna.”
”Jo”, sa jag och harklade mig, rektorns blick brände. Det förväntas mig att någon haft mod nog att säga emot Blodsten. Kanske hade rektorn lovat anonymitet i utbyte mot information. ”Jag menar inte att tala illa om någon, men jag kände att det var personligt för herr Blodsten. Sedan den andra incidenten. I observatoriet. Men jag menade inte—”
”Jag förstår.” Spelade mina sinnen mig ett spratt, eller kunde det faktiskt vara så att rektorns mungipor rört sig någon millimeter uppåt? ”Ni har kommit långt när det gäller att kontrollera era krafter, från vad jag förstår kontrollerade hon elden en remarkabelt lång stund. Men det är inte alltid lika enkelt att kontrollera sina känslor.”
”Nej”, sa jag och kunde inte hindra det torra skrattet.
”Fröken Stålhammar har även en spännande attrapp i sin ägo?”
”Attrapp? Åh, hon menar …” Jag rotade efter min gåva från Einar i midjeväskan och demonstrerade. Mekaniken hakade upp sig på första försöket, men på mitt andra tryck flammade en stadig låga upp och spred underliga skuggor längs kontorets väggar och föremålen på hyllorna. ”Vem var det som berättade om den?”
”Någon jag litar på, som önskar förbli anonym. Men detta bekräftar ögonvittnenas redogörelser. Vad gäller Blodstens, hm, färgstarka historia så är den väl just det? En historia?” Rektorns blick glimmande till, även om lågan slocknade.
”Jag vet inte vad han påstått, men om han hävdat något annat så låter det som en efterkonstruktion av en herre med personlig vendetta mot mig.”
”Bra, då var vi färdiga här”, konstaterade rektorn, och jag vågade äntligen släppa ut andetaget jag hållit inne.
”Tack, Rektor Glimmerskruv”, sa jag och försökte att inte låta allt för lättad, medan jag fattade rektorns hand för att skaka den. En bråkdels sekund insåg jag att hon helt sonika gestikulerat åt mig att resa mig, även om hon fann sig snabbt. Hon tackade, och jag skyndade mig mot dörren.
”Och fröken Stålhammar?” tillade rektorn, vilket fick mig att stelna till med handen nästan framme vid dörrhandtaget. Skulle det komma nu? Min dom? Avslöjandet att hon visste exakt vem som rotat i hennes privata samling – för min räkning. ”Ni kan anse er godkänd i eldkammaren, efter era imponerande prestationer. Gratulerar, jag informerar att hon väntas i jordkammaren imorgon.”
”Tack så hjärtligt”, slank det ur mig, och kort därefter gjorde även jag det it från rektorn kontor. Luften ute i korridoren kändes med ens både friskare och kyligare än den kvalmiga och kvävande situation jag nyss befunnit mig i. Jordkammaren: det sista hindret kvar att passera. Sedan skulle ingen kunna ifrågasätta att jag hörde hemma på Akademin.”

Hela alltet kommer sannolikt genomgå flertalet redigeringar när jag väl kommer så långt. Är det rätt balans på dialog, miljö, reaktioner, och känslor? Formuleringar som skaver? Men så här ser processen ut så långt.