Jag är en person som helt enkelt inte kan låta bli att skriva. Absolut har jag haft perioder i livet då det inte blivit mycket text producerad, då jag inte tyckt mig ha tiden för det och prioriterat annat. Men jag kommer ändå tillbaka till skrivandet gång på gång (till skillnad från många andra övergivna hobbies). Kanske just för att skrivandet egentligen inte är en vanlig sketen hobby i den meningen.

Inspiration kan drabba mig häftigt och från ingenstans. Jag kan fastna på någon detalj när jag är ute och promenerar, och innan jag nått dörren hemma så har en hel berättelse målats upp i huvudet. Ibland börjar jag direkt att skriva ned min scen eller tanke, och det växer sig inte nödvändigtvis större än så. Men poff, så var det ute ur huvudet. Andra gånger växer det sig till något större; sida upp och sida ned har jag plötsligt ett helt manus. Länge har jag nöjt mig med det. “Hoppsan, ja, det blev visst en bok. Men då är den idén ute i världen, då kan vi släppa den.” Så har manusen samlats på hög. Samlat damm i den metaforiska byrålådan (som i själva verket är en relativt dammfi molntjänst). Färdig!

Det är först nu, de senaste åren, som jag insett hur roligt det kan vara att plocka fram ett manus igen. Blåsa bort det digitala dammlagret och bläddra bland något som jag skapat. Fixa och påta bland detaljer, skriva nytt, stryka, lägga till.

När jag verkligen kan hänge mig åt en text så blir det ibland så att jag mest sitter och dokumenterar vad jag “ser” i huvudet. En del brukar säga att de får som en filmsnutt som spelas upp i huvudet, och på sätt och vis passar det in på mig. Det är däremot inga faktiska bilder i mina dagdrömmar, men någonstans är det ändå en slags förnimmelse av ett filmklipp. Jag skriver ned vad jag upplever. Andra gånger är det som att påhittade personer tar över mitt huvud. Knackar på mina synapser och säger att “nu gör vi såhär”. Sedan dyker nästa person upp bland mina grå och menar att om hen får göra si så tänker de definitivt göra så. Här blir det mer som att jag transkriberar deras konversationer så gott det går. De kanske rycker på axlar, höjer på ögonbryn, hånler eller håller upp händerna i avvärjande gester – men här tappar jag ibland bort känslan jag faktiskt hade när jag skrev. Ibland lyckas jag bättre, andra gånger är det först i redigeringen det riktigt kommer till sin rätta. Men känslan av hur en scen verkligen kan förändras och komma till sin rätta med rätt detaljer är ändå häftig!

Om jag är världsbäst på detta? Nej, jag tänker att jag konstant utvecklas och lär mig. Att låta andra läsa mina manus har varit läskigt, men extremt lärorikt. Jag hoppas fortsätta min utveckling.