Mitt andra manus, Spela Shoreline, åkte för en dryg månad sedan iväg till fjorton förlag.

Första standardrefusen kom redan efter 2,5 vecka, men sju dagar därefter hände något. Det var en refus, som glasklart meddelade att mitt manus inte lämpade sig för förlagets utgivning, men det innehöll frasen “även om ditt manus är lovande […]”. Lovande? LOVANDE? Säger ni det till alla manus!? Fick ta del av vad de skrivit till en annan skrivande person, och det innehöll inte den formuleringen – även om mycket var snarlikt. Är mitt manus lovande?

Ännu en standardrefus trillade in från ett annat förlag ett par dagar senare, vilket fick mig att buttert tänka att så lovande kan det inte vara om tre förlag kunnat säga tack men nej tack inom en månad.

En dag senare kom ett erbjudande om hybridutgivning. Även om jag haft de ekonomiska förutsättningarna (det har jag alltså icke!) är jag något skeptisk till denna form av utgivning. “Vi antar de manus som håller uppsatta kvalitetskrav och som vi tror på håller för utgivning” skrev de, men det var också den enda feedback mejlet innehåll. Något som förvånade mig var att det i det kostsamma erbjudandet inte per automatik ingick varken lektör eller korrekturläsning. Det var tillval som markant höjde kostnaden ytterligare. Om jag tolkade det hela rätt hade jag alltså kunnat lägga en halv förmögenhet på att ge ut manuset i befintligt skick, utan att någon annan varit inblandad i texten. Sedan skulle jag få stå där med en uppsjö undermåliga böcker som ingen skulle vilja köpa utöver närmast sörjande (kanske).

Okej, jag har redigerat mitt manus ungefär tre miljarder omgångar och haft testläsare ge sin input, men har definitivt inte självförtroende nog att säga att det skulle vara redo för utgivning rakt av! Men det återstår ytterligare tio förlag och tio nya chanser, och än så länge har bara en månad och en dag gått sedan inskick. Fortsättning följer …