Om det är något jag ägnat mig åt under denna process är det att googla. Högt och lågt. Vitt och brett. Men till största delen någon variation av “är detta en standardrefus?” eller “hur lång tid tar det för förlagen att svara?”.

Jag har delat med mig av mina refuser på Instagram, men det är ju tyvärr inte lika googlingsbart. Nu när jag blivit med hemsida kan jag således dela med mig även här.

Min första respons på att jag mitt i min vabb-inducerade galenskap skickat manus till förlag en dag i slutet av april 2024 kom redan efter fyra arbetsdagar. De beklagade sitt sena svar och ville meddela att det kom in många manus och att väntetiden kunde bli något längre än utlovad. Med hjärtat i halsgropen kryssade jag ned mejlkorgen och undrade hur i hela fridens namn jag skulle reagera på att få ett “riktigt” svar.

Det fick jag uppleva tre veckor och tre dagar efter inskickat manus.

Det var en måndag, halv elva på förmiddagen, och jag satt i godan ro på jobbet. Det vibrerade till runt handleden, och jag hann hastigt kika ned på notisen på smartklockan. “Hej! Tack för erbjudandet att ge ut ditt manus”, hann jag skymta, och tappade totalt fokus på mitt arbete, kan jag ärligt erkänna. Pulsen kändes på utsidan av huden, svidande, brännande och konsumerande. Det förvånade mig hur ingen kunde se hur jag höll på att självantända. Som vilken dag som helst.

När jag fick tillfälle att kolla telefonen och läsa hela mailet möttes jag av en standardrefus. En rätt snäll sådan, med “det är inte du, det är vi”-anda med hänvisning till liten utgivning och fåtal debutanter i denna. Det tog lång tid innan pulsen la sig och för mig att sluta eftersvettas, men första plåstret var ryckt.

Nästa refus trillade in en vecka senare, det vill säga nästan exakt en månad efter att jag skickat in mitt manus. Detta var från en av Jättarna, och till skillnad från det förra som var från ett mindre förlag och kunde skylla på det, var det istället den stora mängden manus som höll det kort och koncist denna gång. Snabbt bortsållad hade jag i vilket fall blivit, och jag kände mig förvånansvärt ambivalent.

En månad senare, med en vecka kvar av den utlovade svarstiden “inom två månader”, kom nästa standardrefus. Just denna dag var jag på väg att hämta upp 2,5-åringen som trillat på förskolan och såg ut som om han var medlem i en klubb där första regeln är att man inte pratar om klubben – så detta mejl fick inte direkt min fulla uppmärksamhet. Men som övriga refuser kändes den trevlig. Ett bestämt nej utan att lämna utrymme för att tolka det som något annat än just ett nej. Men ett vänligt sådant.

Nästa refus kom efter tio veckor minus en dag (förlagets utlovade svarstid var 6-10 veckor). Det var semestertider och jag hade inte räknat med att höra något på ett tag, så det kom som en positiv överraskning. Ett nej, en standardrefus, men en peppig sådan ändå. Användandet av ord som “tyvärr” och “intressanta manus” var en trevlig touch, även om jag misstänker att samtliga av deras refuser innehåller just de formuleringarna …

Detta är sista refusen som trillat in, ca 2,5 månad efter inskickat manus. Den enigmatiska manusgruppen hade varit i farten, även dessa med vänliga men bestämda ord. Även om de stänger dörren framför en har alla gjort det med väna leenden.

Sedan detta mejl har ytterligare två månader passerat, med lika många återstående förlag. Har inga höga förhoppningar, nu hade det mest varit trevligt att få ett svar.

Sammanfattningsvis kan jag säga att denna upplevelse inte varit fullt lika skräckinjagande eller självförtroendedödande som jag fasat. En del av mig undrar varför det tog mig så lång tid att våga skicka manus till förlag, medan en annan är glad att jag äntligen satt bollen i rullning. Samtidigt är en tredje del av mig lite villrådig. Jag förstår att det inte går att skicka personlig feedback till alla manus som kommer in, men någonstans hade det varit intressant att veta vad det är som gör att de tackat nej. Har inledningen varit sömnmedel som fått dem att slänga manuset direkt i papperskorgen? Kan jag ens skriva? Är det mitt persongalleri som är orealistiskt, eller är det min dramaturgi som brister? Var jag ens i närheten, en röst som tippade beslutet åt fel håll (fast då hade det troligen kommit mer än en standardrefus?). Den krassa sanningen är att jag inte kan veta. Men jag kan försöka på nytt. Och kanske – kanske! – kommer svar från de sista förlagen.